Ett ljus tänt i denna mörka stund.
Jag vaknade imorse och kände mig allmänt dåsig och nedstämd.
Visade sig att jag hade feber och var genomförkyld.
Antagligen min älskade syster Mounira som smittat mig med sin förkylning.
Hon var riktigt dålig idag, hoppas hon frisknar till snart.
Jag har känt mig så ensam och ledsen idag.
Inte så konstigt kanske, men mer än vanligt liksom.
Satte mig vid datorn en stund och pratade med min farbror och faster på msn.
Vi startade ett videosamtal och vi började genast gråta allihopa.
Vi bröt ihop helt och håller.
Vi har allihopa precis förlorat en väldigt närstående och älskad person, det smärtar något enormt.
Så vi grät ut och försökte trösta varandra så gott vi kunde.
Det jobbigaste är väl att inte kunna vara med varandra, att det inte finns en chans ens att ses.
Dom bor nere i Algeriet och kan inte komma hit, det kostar för mycket.
Och jag vet inte om jag vill riskera att åka ner dit, det är inte det trevligaste landet för en ensam kvinna att komma till.
Visade sig att jag hade feber och var genomförkyld.
Antagligen min älskade syster Mounira som smittat mig med sin förkylning.
Hon var riktigt dålig idag, hoppas hon frisknar till snart.
Jag har känt mig så ensam och ledsen idag.
Inte så konstigt kanske, men mer än vanligt liksom.
Satte mig vid datorn en stund och pratade med min farbror och faster på msn.
Vi startade ett videosamtal och vi började genast gråta allihopa.
Vi bröt ihop helt och håller.
Vi har allihopa precis förlorat en väldigt närstående och älskad person, det smärtar något enormt.
Så vi grät ut och försökte trösta varandra så gott vi kunde.
Det jobbigaste är väl att inte kunna vara med varandra, att det inte finns en chans ens att ses.
Dom bor nere i Algeriet och kan inte komma hit, det kostar för mycket.
Och jag vet inte om jag vill riskera att åka ner dit, det är inte det trevligaste landet för en ensam kvinna att komma till.
Vi pratade en stund och jag grät över att jag inte kan få vara delaktig i pappas begravning.
Han begras nere i Algeriet bredvid sin far, det var hans högsta önskan och det måste vi respektera.
Även om vi är många som helst ville se att han begravs här i Sverige.
Men så är det, och farbror lovade då att vara där istället för mig och han lovade även att köpa två stora röda rosor från Mounira och mig och lämna på kistan under begravningen.
Jag bad honom även prata lite med pappa åt mig, hälsa honom allt det jag aldrig hann säga själv.
Efter samtalet med mina släktingar stängde jag av tv:n och datorn och släckte ner överallt.
Jag rensade rent vardagsrums bordet på allt och ställde i mitten av bordet ett stort vitt ljus.
Jag drog några djupa andetag innan jag tände ljuset och satte mig tillrätta.
Katten fanns med mig som tröst, hon gillar inte när jag gråter och är ledsen, hon försöker då trösta så gott det går.
Jag stirrade på ljuset i några minuter innan jag började prata med/till pappa.
Jag sa honom allt det jag aldrig kunnat/hunnit säga.
Jag berättade hur allt känns och hur jag önskar att allt hade varit istället.
Någonstans kändes det som han verkligen hörde vad jag sa.
Att han på något vis lyckades ta sig ner hit och satt i andra sidan av rummet och lyssnade på det jag sa och log mot mig.
Det gjorde mig lite gladare.
Ljuset står fortfarande här tänt i denna mörka stund.
Har ingen lust att släcka det.
Det brinner så fint och vackert, det smattrar och smäller lite i det, då och då.
Varje gång jag tittar på ljuset, in i lågan, så ser jag pappa.
Det är vackert, men samtidigt lite hemskt.
Pappa, du dog utan att jag fick säga hejdå och utan att själv hinna säga hejdå.
Det känns förjävligt rent ut sagt.
Du dog innan jag hann säga att jag förlåtit dig.
Han begras nere i Algeriet bredvid sin far, det var hans högsta önskan och det måste vi respektera.
Även om vi är många som helst ville se att han begravs här i Sverige.
Men så är det, och farbror lovade då att vara där istället för mig och han lovade även att köpa två stora röda rosor från Mounira och mig och lämna på kistan under begravningen.
Jag bad honom även prata lite med pappa åt mig, hälsa honom allt det jag aldrig hann säga själv.
Efter samtalet med mina släktingar stängde jag av tv:n och datorn och släckte ner överallt.
Jag rensade rent vardagsrums bordet på allt och ställde i mitten av bordet ett stort vitt ljus.
Jag drog några djupa andetag innan jag tände ljuset och satte mig tillrätta.
Katten fanns med mig som tröst, hon gillar inte när jag gråter och är ledsen, hon försöker då trösta så gott det går.
Jag stirrade på ljuset i några minuter innan jag började prata med/till pappa.
Jag sa honom allt det jag aldrig kunnat/hunnit säga.
Jag berättade hur allt känns och hur jag önskar att allt hade varit istället.
Någonstans kändes det som han verkligen hörde vad jag sa.
Att han på något vis lyckades ta sig ner hit och satt i andra sidan av rummet och lyssnade på det jag sa och log mot mig.
Det gjorde mig lite gladare.
Ljuset står fortfarande här tänt i denna mörka stund.
Har ingen lust att släcka det.
Det brinner så fint och vackert, det smattrar och smäller lite i det, då och då.
Varje gång jag tittar på ljuset, in i lågan, så ser jag pappa.
Det är vackert, men samtidigt lite hemskt.
Pappa, du dog utan att jag fick säga hejdå och utan att själv hinna säga hejdå.
Det känns förjävligt rent ut sagt.
Du dog innan jag hann säga att jag förlåtit dig.
Jag hoppas att du har det bra där du är nu och att du hamnde i den himlen du trodde på.
Jag har alltid älskar dig och kommer alltid att göra det!
Jag har alltid älskar dig och kommer alltid att göra det!
Jag tänker låta ljuset förevigt brinna för dig älskade far!
/ JasminaKommentarer
Trackback
