Denna dagen har varit helt absurd.
Jag har nog aldrig känt så mycket olika känslor på en och samma dag förut.
Redan imorse när jag vaknade kände jag att något var galet, jag var mig inte lik.
Jag brukar vara sprudlande glad på mornarna och se fram emot en ny och härlig dag.
Men så var inte fallet denna morgon.
Kände mig riktigt deppig och nedstämd, kändes som att 4 ton låg och vilade på mina axlar ungefär.

Under dagens gång blev allt bara värre och värre, började få massa sjuka tankar i huvudet.
Jag gjorde mina försök bland vänner och familj att få någon att hitta på något med mig.
Alla var såklart upptagna med sitt.
Jag satte mig och spelade en stund och hoppades på att allt skulle bli bättre, men det blev det aldrig.
Kände mig bara mer och mer ledsen, ensam och övergiven.
Efter ett tag bad jag folk på mina bara knän att "SNÄLLA, UMGÅS MED MIG", men ingen hade tid.
Då slog tanken mig att; Jaha, folk är upptagna minsann, med sina grejer, som tex, läsa bok, spela dator, vara med pojkvännen, se på tv, vila osv. - Men jag då? Finns inte jag?
Även att människor då visste hur dåligt jag mådde, att jag sitter hemma och gråter pga av all ångest och alla tankar så var deras "koppla av dag" mycket viktigare?
Det är söndag imorgon, kan ni inte koppla av och ta det lugnt då?
När den tanken slog mig, så brast det helt.
Jag tappade kontrollen och blev helt hysterisk i mitt rum.
Tårarna rann, jag gastade och skrek, slog i väggar och betedde mig verkligen som en 3åring.
Frågan är då; Är det så konstigt?
Jag är en väldigt snäll person, som ALLTID ställer upp för mina vänner och för familjen, i vått och torrt.
Jag låter alla andra gå före mig själv, oavsett om jag har planerat annat så är det en självklarhet för mig att jag kommer till undsättning för personen som mår dåligt och behöver mig.
Jag försöker sätta fingret på exakt vad det är som känns, men det är så mycket på en gång.
Känner mig både ensam, övergiven och sviken.
Samtidigt som jag faktiskt känner mig lurad.
Jag menar, jag som alltid ställer upp och finns till, men när det gäller mig så är alla andra så upptagna och har ingen tid alls för mig, det känns pissigt.

Blev ett långt inlägg idag, men skönt att jag har fått ur mig lite av allt det som känns i alla fall.
Nu vet jag att jag aldrig mer ska välja andra före mig själv, för dom har besvisat nu att dom aldrig skulle göra det för mig.
Denna läxan var väldigt hårdsmält måste jag säga..
/ Jasmina