Usch, känner mig nere. Deppig typ. Tror det är alla dessa tankar hela tiden. Jag är så himla förvirrad. Jag ver verkligen ingenting just nu. Vet inte ens vad jag vill längre. Bara för någon dag sedan var jag helt säker på vad jag ville, det kändes så jävla rätt, men nu gör det inte det längre. Allt är så defust. Vet inte hur mina dagar framöver kommer se ut, kommer det bli bra? Eller kommer det bli en ren katastrof? För mig som är typ kontrollfreak vad det gäller planering så är detta väldigt jobbigt och frustrerande. Jag ville detta så mycket förut, men jag vet inte om jag vill längre. Jag är så rädd, så rädd att jag börjar gråta så fort jag tänker på det. Hur kommer detta sluta? Ett lyckligt eller olyckligt slut? Underbart eller förskräckligt? Fy fan vad jobbigt det är alltså. Varför måste jag vara en så känslig människa? Och varför måste jag spendera all min lediga tid åt att tänka och försöka lösa "problem" hela tiden?

Nä, vet inte vad jag ska skriva mer, mer än att jag är väldigt rädd som sagt. Och just nu känns det som jag kommer att ångra detta väldigt väldigt mycket, eftersom jag redan börjat ångra något som inte ens varit än. Det är sjukt. Jag blir galen. Och alla dess tårar, till vilken nytta? Det är ingen som varken ser, hör eller bryr sig ändå. Jag är så fruktansvärt trött på liver just nu, så skulle någon erbjuda mig ett skott i pannan så skulle jag utan tvekan tacka ja!


Nu ska jag, mina tårar och mina tankar lägga oss i sängen och kolla på Fångarna på fortet en stund. Det kanske kan få mig att koppla bort allt för några minuter...