Sorry för dålig uppdatering idag, men har inte haft någon vidare skrivarglädje.

Morgonen har börjat med att jag har försökt förstå allt som händer runt omkring mig.
Försökt förstå varför vi människor gör som vi gör.
Varför vi gör saker vi kanske inte borde göra.
Och varför vi inte gör det vi borde.
Jag har även pratat med vissa människor som jag har bråkat med en del
och inte haft någon som helst kontakt med på ett tag, och försökt reda ut allt.
Har insett att tillslut måste man be om förlåtelse och även förlåta.
Man kan inte gå runt och bära ilska hela livet och vara långsint.
Livet är alldeles för kort för sånt.

Just nu vill jag bara vara liten igen.
Då hade man inte alla dessa bekymmer och besvär.
Då fanns det inte en massa sorg och ilska.
Hade man gjort något så bad man om ursäkt och så var allt bra igen.
Hade någon annan gjort något så gick man till mamma och grät
och fick den tröst man behövde tills allt kändes bra igen.

Även när det gäller kärlek.
När man var liten så älskade man allt och alla.
Man var själv älskad av alla, alla brydde sig om en och såg till att man hade det bra.
Kompisar hade man alltid också, fanns alltid någon att leka med.
Man delade hemlisar, byggde kojor, hoppade rep och mådde så himla bra.
Man var kär i någon söt kille i klassen och ansåg då att man var ihop.
Allt var så jäkla enkelt, man hade ju inga bekymmer.
Det behövdes helt enkelt inte.

Jag tror jag är för snäll ibland.
Jag låter folk köra och jiddra med mig, jag skiter i mig själv.
Jag låter folk trampa på mig ända tills jag inte klarar av att stå upp mer.
Det är slut med det nu, jag måste sätta stopp för det nu.
Jag är ju bara människa jag också, jag har inga jävla superkrafter och är starkare än andra människor.
Jag är bara en liten ynka tjej på 20 år, som inte klarar mycket mer än alla andra...

 

Jag vill bara vara liten igen..

/Jasmina