I do not like you anymore!
Under de senaste dagarna av tankar, funderingar och massa med sorg så har jag gjort en del upptäckter.
Har upptäckt att alla de som kallar sig för mina vänner, kanske inte borde göra det.
Under veckan som gått insett vilka som är mina vänner och vilka som verkligen inte är det.
Finns nog ingen i min närhet som kan ha missat att min far har gått bort.
Och de allra flesta förstår nog hur hårt man tar sådant och hur förstörd och knäckt man blir..
Det är i dessa sorgsna och deppiga stunder, när man känner sig som mest nere och ligger på bottens botten
som man vill att folk ska höra av sig (även om dom inte gjort de på länge) och visa att dom faktiskt finns kvar och bryr sig.
Ett sms med texten t.e.x "Tänker på dig" , "Hur känns allt idag?" , "Vill du prata?" eller liknande räcker liksom..
Hur svårt kan det vara på en skala?
Jag hoppas ni som läser tar åt er, för JA, detta handlar om er och är skrivit till er.
Och den besvikelsen jag känner är så sjukt stor, så ni kommer aldrig förstå..
Jag trodde människor hade mer vett i kroppen än såhär kan jag ju säga.
Så känslokalla och egoistiska..
Nä, tänker inte lägger ner mer energi på människor som inte är värda det.
Men en sista sak bara, jag tycker inte om er så kallade "vänner" längre.
Ni har gjort mig riktigt ledsen och besviken, långt in i själen.
Ni är nog de sämsta vännerna jag någonsin haft.
Finna 4 personer jag verkligen vill tacka, som har ställt upp, och visat att dom finns här om jag behöver dom;
Tack till Emil, som har skickat sms till mig och bara kollat läget och så, betydit massor. <3
Tack till Sandra, som också skickat sms, även ringt och kommit upp till mig. Som verkligen brytt sig och funnits här <3
Tack till Mamma & Syster, som självklart funnits här hela tiden. Hade aldrig klarat mig utan er <3
Pappa:
Har tänkt mycket på dig idag.
Lika mycket som alla andra dagar.
Går inte en minut utan att jag tänker på dig.
Jag har fortfarande mycket frågor och funderingar som rör sig i huvudet på mig.
Lär väl aldrig få svar på det kanske.
Jag saknar dig, väldigt mycket.
Jag hoppas du har det bra! <3
Har upptäckt att alla de som kallar sig för mina vänner, kanske inte borde göra det.
Under veckan som gått insett vilka som är mina vänner och vilka som verkligen inte är det.
Finns nog ingen i min närhet som kan ha missat att min far har gått bort.
Och de allra flesta förstår nog hur hårt man tar sådant och hur förstörd och knäckt man blir..
Det är i dessa sorgsna och deppiga stunder, när man känner sig som mest nere och ligger på bottens botten
som man vill att folk ska höra av sig (även om dom inte gjort de på länge) och visa att dom faktiskt finns kvar och bryr sig.
Ett sms med texten t.e.x "Tänker på dig" , "Hur känns allt idag?" , "Vill du prata?" eller liknande räcker liksom..
Hur svårt kan det vara på en skala?
Jag hoppas ni som läser tar åt er, för JA, detta handlar om er och är skrivit till er.
Och den besvikelsen jag känner är så sjukt stor, så ni kommer aldrig förstå..
Jag trodde människor hade mer vett i kroppen än såhär kan jag ju säga.
Så känslokalla och egoistiska..
Nä, tänker inte lägger ner mer energi på människor som inte är värda det.
Men en sista sak bara, jag tycker inte om er så kallade "vänner" längre.
Ni har gjort mig riktigt ledsen och besviken, långt in i själen.
Ni är nog de sämsta vännerna jag någonsin haft.
Finna 4 personer jag verkligen vill tacka, som har ställt upp, och visat att dom finns här om jag behöver dom;
Tack till Emil, som har skickat sms till mig och bara kollat läget och så, betydit massor. <3
Tack till Sandra, som också skickat sms, även ringt och kommit upp till mig. Som verkligen brytt sig och funnits här <3
Tack till Mamma & Syster, som självklart funnits här hela tiden. Hade aldrig klarat mig utan er <3
Pappa:
Har tänkt mycket på dig idag.
Lika mycket som alla andra dagar.
Går inte en minut utan att jag tänker på dig.
Jag har fortfarande mycket frågor och funderingar som rör sig i huvudet på mig.
Lär väl aldrig få svar på det kanske.
Jag saknar dig, väldigt mycket.
Jag hoppas du har det bra! <3
Pappa och jag.
/ JasminaKommentarer
Trackback