Det är så underbart att få prata med dig igen, på en normal och mogen nivå. Det är helt fantastiskt att kunna sitta här och se på dig i camen, där du sitter och ler så sött så sött. Du tar mig med storm för varje gång jag ser dig. Din charm går inte att sätta ord på och ditt leende får mig att smälta som ost i solsken.. Det räcker att se dig i camen 1 minut så mår jag hur bra som helst sen, då har du gjort hela min vecka och jag känner mig levande.. Men samtidigt så måste jag få säga hur ont det gör. Det gör så ont i hjärtat, smärtan i bröstet är obeskrivlig. Att veta vad vi en gång var och veta att vi nu inte är någonting. En gång i tiden var det du och jag mot världen, vi var ett!
Det gör ont, för jag hade en dröm som var att få dela resten av mitt liv med dig, på riktigt. Ja, jag vet att vi hade alla odds emot oss, att vi inte hade dom bästa förutsättningarna och att vi bråkade mycket, men för mig spelade det ingen roll. Jag var beredd att satsa allt för dig/oss. Jag var villig att kämpa så mycket jag behövde och släppa allt, precis allt förutom Dig.
Jag kan med handen på hjärtat säga att jag har aldrig, aldrig älskat någon så mycket som jag älskar dig och jag kan lova att jag aldrig någonsin kommer kunna älska någon på det viset igen. Du är så speciell och unik och det finns ingen som du. Du har byggt en stor plats i mitt hjärta och ingen kan ta den platsen nu. Det finns bara du där och så kommer det förbli. Jag vill inte ersätta dig med någon annan, aldrig någonsin.

Jag hoppas du vet att oavsett hur lång tid som går, hur många år som passerar så kommer jag föralltid finnas för dig, oavsett vad, när och hur. Du är mitt hjärta, min ängel och jag älskar dig lika mycket idag som jag gjorde för år sedan, då det var vi. I'll never forget you ♥

Sitter här, ensam och lyssnar på Bon Jovi - Bed of roses.
Jenny var ju här innan, hon åkte kl 15:00 typ, direkt när hon åkt
så satte jag mig vid datorn och läste gamla konversations loggar med dig.
Vi hade pratat jävligt mycket, men den mest intressanta var från septemer 09.
Det är exakt ett år sedan, då var vi tillsammans, på riktigt.
Du förklarade för mig hur mycket du verkligen älskade mig och att du
skulle vilja spendera resten av ditt liv med mig, du var så kär.
Och jag, jag var så jävla lycklig över att du äntligen var min, att du gav
mig den kärlek jag eftersökt i så många år..
Vi sågs ganska ofta, vi pratade om det på msn, allt var så perfekt.
Tills dagen kom då du självklart sabbade allt, igen :( Det är så synd.

Och se på oss idag, vad fan håller vi på med? Eller rättare sagt vad fasen
håller du på med? Varför ska det behöva vara såhär? Jag förstår inte.
Okej, vi kanske inte är menade för varandra, det kanske inte ska vara vi två.
Men man kan väl för sjutton vara vänner ändå? Man kan väl behandla varandra
med respekt och bete sig som två vuxna människor även om man inte är
kära i varandra eller har ett förhållande?
Det enda jag vill är ju att få bry mig om dig.
Att få visa dig att jag finns här för dig, att jag alltid gör det, oavsett vad liksom..

Helvete, nu kommer inlägget som absolut inte fick komma.
Jag hade lovat mig själv att inte skriva något mer om dig.
Utan bara hålla allt som handlar om dig inom mig, för mig själv.
Men jag måste få ur mig lite alltså, det får inte plats mer i mitt huvud.

Jag tänker på dig hela tiden, varje dag. Jag undrar vad du gör.
Hur du har det? Mår du bra? Jag vill inte fråga, vågar kanske inte.
Efter allt som varit mellan oss de senaste och mitt senaste inlägg till dig,
så känner jag att det är bättre om jag låter dig vara ifred för du verkar
ändå bara bli arg och sur på mig när jag hör av mig, det är synd.

Fattar inte vad det är jag gör för fel. Varför avskyr du mig så mycket?
Det enda jag har gjort är att älska dig, inget annat.
Är det så fel? Är det så farligt gjort? Att älska dig, är det så hemskt av mig?
Nä, alltså jag vet inte. Blir så jävla förvirrad alltså. Mår riktigt dåligt av detta.

Äsch, skit inlägg. Blir bara strunt av allt ändå.
Det enda jag ville säga är att jag saknar dig!

Nu har jag bestämt mig, en gång för alla.
Jag tänker inte ta mer skit från dig, det är slut på det.
Det är ju mitt fel också, att jag tillåter dig att behandla mig som
skit, att jag tillåter dig att såra och skada mig som du gör.
Jag sätter aldrig ner foten och säger ifrån. Men det är slut på det nu.

Det enda du gör är att klaga på mig och bråka med mig.
Du verkar gilla det? Det kanske är enda anledningen till att du ens
har någon som helst kontakt med mig, bara för att kunna kasta
skit på någon som är så dum och tar emot det.
Helt ärligt verkar du gilla att såra mig, att se mig ledsen.
Du kanske mår bra av det? Du kanske känner dig som en bättre människa?
Det finns ju faktiskt dom som trycker ner andra för att få må bättre själv,
just nu verkar du vara en av dom, helt ärligt...

Jag är trött på att få skulden för allting som händer runt omkring dig.
Jag är trött på att du klagar och hackar på mig hela jävla tiden.
Jag är trött på att aldrig få någon respons från dig eller ens ett jävla
tack för att jag bryr mig om dig, varför i helvete skiter jag inte bara i dig?

Åh, jag blir så arg, sårad och ledsen. Varför gör du såhär?
Betyder jag så jävla lite för dig? Är jag verkligen värd denna behandligen?
Tänk efter en gång, tänk på alla gånger jag ställt upp för dig och offrat saker för dig.
Vem är det som kommit och funnits för dig när du mått som värst? Jo, JAG!
Vem är det du ringer när du är arg? Ledsen? Besviken? Jo, MIG!
Tänk på det. Du kanske inser att det du håller på med är fel och orättvist.

Jag orkar inte mer nu och jag ger faktiskt upp. Tänker inte ta din skit mer.
Kasta den på någon som behöver den bättre än mig..
Jag tänker inte höra av mig till dig mer,
jag har verkligen bestämt mig för det nu.
Det är bara så jävla synd att det ska sluta såhär..

Jag hade bestämt mig för att inte skriva ett fjantigt inlägg till dig.
Jag sa det till och med till Jenny i telefonen förut, men kan inte låta bli.
Måste få ur mig vissa saker!

Efter att ha spenderat en hel helg med dig så saknar jag dig mer än
någonsin förut, jag tänker inte på något annat än dig. Det är som att resten
av världen inte ens existerar längre. Det finns bara du i mitt huvud.
Det enda jag gör är att stirra på bilder på dig/oss och lyssna på alla våra låtar
och självklart på alla låtar som vi lyssnade på i helgen och kramades till..

Denna helgen var självklart den bästa jag haft på ett år, utan tvekan.
Och det är nog den bästa helgen jag spenderat med dig också..
Även du sa flera gånger att det har varit en fantastisk helg och att du har haft
både supertrevligt och jättekul och att vi skulle ses i helgen som kommer igen..
Men nu är jag förvirrad för nu verkar du arg/sur på mig? Du är helt off igen.
Har inte hört ett ord från dig idag och det är verkligen hemskt.

Jag trodde att dagen kanske hade kommit då du har insett vad du vill.
Jag hoppades nog på att du kanske ville ha mig, lite i alla fall.
Kommer den dagen någonsin komma?
Att du ska vilja ha mig lika mycket som jag vill ha dig.
Kommer du kunna älska mig så mycket som jag älskar dig?

Jag önskar att du en dag ska inse att "Väljer jag den tjejen (mig alltså) så kommer
jag att få stabillitet och trygghet i mitt liv.
Jag kommer att ha en tjej som älskar mig
precis för den jag är och hon älskar mig ovillkorligt och obeskrivligt mycket."
Att du kommer förstå att jag alltid, alltid kommer finnas här för dig oavsett vad.

Vid detta laget borde du veta att du är den enda för mig och kommer alltid att vara.
Det finns ingen annan, aldrig aldrig aldrig. Det går inte.
Och snälla älskade söta fina plutt, om du läser detta så skicka ett mess till mig.
Eller ja, ring gärna om du vill det. Bara du hör av dig på något vis så jag slipper
sitta här med klumpen i halsen och oron i magen och inte veta hur det är mellan oss.
Det är så jävla jobbigt och jag saknar dig så mycket. Vill höra din röst! ♥

Inatt drömde jag om Dig. Eller säg mig någon natt jag inte drömmer om dig? :/ Aja, hur som haver..
Jag drömde att jag bodde på Sjöbo, i en egen lägenhet. Vi hade ingen vidare kontakt, skickade något sms till varandra då och då, men såklart var det alltid jag som började att skicka till dig och du svarade, om jag hade tur. En dag sjukskrev jag mig från jobbet, pga att jag var deppig, trött på livet, livet utan dig. Det plingade på dörren, jag öppnade och där satt du på knä med en ring i handen, du friade..
Dom orden du sa till mig, dom var .. ja, det går inte ens att beskriva. Jag grär av lycka och svarade självklart JA!
Du ställde dig upp, kysste mig och sa "Nu Jessi, nu är det du och jag mot världen, föralltid. Det är ett löfte jag kommer hålla och denna gången tänker jag inte svika dig"
Precis efter du sagt det så vaknade jag, jag var helt kallsvettig och tårarna rann på riktigt. Jag såg mig omkring och insåg att jag låg hemma i sängen på Norrmalm, hos mamma och till min besvikelse insåg jag också att allt bara var en dröm..

Jag drömmer om dig i princip varje natt, ibland underbara drömma och ibland riktigt hemska.. Denna drömmen var ju riktigt fin och jag blev så lycklig och kände "åh, äntligen vill han ha mig lika mycket som jag vill ha honom" men vilken besvikelse när jag vaknade upp och insåg att det var en dröm bara, dessutom en dröm som jag vet aldrig kommer bli sann..

Äsch, nu har jag huvudvärk, Godnatt!

Allt känns så overkligt, hela lördagen känns overklig. Lever jag i en dröm? Jag vill bara be någon nypa mig och se om jag vaknar upp.. Vet inte varför jag får för mig att jag drömmer, varför kan jag inte bara tro på att jag faktiskt träffade dig i lördags? Kanske för att det inte blev så perfekt som jag ville, hoppades och önskade? Från början handlade allt bara om att få se dig, jag borde vara nöjd med det. Men tyvärr blev jag aldrig nöjd. Så fort jag hade sett dig så ville jag få vara med dig, resten av kvällen eller nej, resten av helgen, veckan till och med livet. Jag ville inte åka ifrån dig, men du gjorde så jag inte hade något val.. Det känns hemskt för det var verkligen inte så jag ville att allt skulle sluta, du och jag får inte sluta på det viset, så är det bara. Om vi nu måste ta farväl av varandra på riktigt och föralltid så ska det vara fint, det måste bara ett fint och underbart farväl annars kan jag inte acceptera det.

Enda sedan i lördags har jag legat och glott på bilder på dig som jag har i min mobil. Har legat i sängen, zoomat in till max och bara stirrat, gråtit och somnat.. Det är så hemskt. Jag har oss som bakgrund, vi kysser varandra och ser så kära och lyckliga ut, varför i helvete pinar jag mig själv så? Att ha den bilden som bakgrund gör allt vara värre. Men samtidigt mår jag bra av att minnas just den stunden med dig, allt var perfekt och inget kunde skilja på oss. Inte just då. Då var det vi mot världen. Fy fan vad underbart det var!

Åååh, så jag saknar dig. Finns inga ord som kan beskriva det. Jag hoppas varje dag att vi snart ska ses igen, och jag kommer fortsätta hoppas tills min önskning går i uppfyllelse ♥

Igår träffade jag och Jenny min stora kärlek.
Jenny körde mig flera mil bara för att jag skulle få träffa honom.
Fatta vilken underbar vän hon är, tack älskade ♥

Det var underbart att få se dig igår, men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag trodde jag skulle få träffa dig ensam, utan en massa folk som stör och tillslut skulle förstöra allting. Allt du sa till mig, jag blev så varm inombords, du gav mig hopp igen. Enda fram till de sista minuterna, där la du bomben. Att få sitta framför dig, hålla din hand och se rakt in i dina blå ögon det var det bästa som kunde hända. Jag kände mig pånyttfödd. Jag ville bara böja mig fram och kyssa dig, men jag vågade inte. Jag är för feg!

Igår kändes det så rätt, just i stunden. Men idag känns det helt fel. Jag tror jag ångrar mig. Eller både och faktiskt. Jag är glad över att jag fick se dig men samtidigt ledsen över att jag nu aldrig mer kommer få se dig igen. Alla känslor väcktes till liv och nu saknar jag dig mer än någonsin förut. Det gör så ont i mitt hjärta. Det håller på att gå sönder, rasa i små bitar och utan dig kommer det aldrig att läka. Du är min stora kärlek, och dig kommer jag aldrig kunna släppa, du har en plats i mitt hjärta som ingen annan någonsin kommer att få. Det finns bara du för mig, jag har insett det nu. Och jag har ingen jävla aning om hur jag ska lyckas gå vidare efter gårdagen...

Varför gjorde du som du gjorde igår? Hur kunde du bara lämna oss där? Vi kom så långt för din skull. Får du inte dåligt samvete? Gör det inte ont i dig att veta hur mycket du sårar en annan människa? Jag förstår verkligen inte. Men en sak vill jag att du ska veta och det är att jag är beredd på att kämpa, jag vill inte ge upp, eller rättare sagt, jag kan inte ge upp. Det går inte.

Jag förstår mig verkligen inte på dig alltså.
Hur mycket jag än försöker och hur många timmar om dagen
jag än försöker komma på hur du fungerar så går det inte.
Det är helt omöjligt, jag lovar!
Jag vet inte vad du vill, jag vet inte vad du menar med allt du
säger eller om du ens menar det du säger till mig?
Om jag ändå bara kunde få förstå.. Allt skulle vara så mycket
enklare då, för både mig och dig, tro mig!

Fan, vet inte vart jag vill komma med dethär..
Är bara så himla förvirrad och samtidigt ledsen, faktiskt!
Inte ledsen för att du har gjort något kanske, utan mer ledsen
över att det alltid ska vara "såhär" mellan oss. Det suger!
Önskar bara att allt kunde vara som förut, kärlek eller vänskap
det kvittar liksom, men du och jag som det var förut..

Jag får väl fortsätta önska och drömma antar jag...