Jag har ingen aning om hur allt kommer kännas när du väl försvinner.
Just nu känns allt bara meningslöst, känns faktiskt förjävligt.
Det kommer kännas så tomt, ensamt och helt öde utan dig.
Du har liksom alltid funnits där, oavsett dag och tid.
Jag har alltid kunnat promenera hem till dig om jag velat det.
Jag har alltid kunnat ringa till dig om det är något eller om jag bara vill prata.
Men nu då? - Nu kommer jag inte kunna det längre.

Varje låt som jag nu för tiden lyssnar på är kopplad till dig.
Det är "dina" eller "våra" låtar.
Och det gör inte saken bättre, att jag inte ens kan lyssna på musik
utan att tänka på dig och tänka tillbaka på allt.
Jag har gråtit och gråtit idag och undrat hur fan jag ska ta mig igenom detta?
Du kommer klara de, det vet jag. Och jag är så glad för din skull.
Men jag då? - Jag kommer sakna dig och våra stunder tillsammans
något fruktansvärt mycket. Jag förstår inte hur det ska gå.

Jag duschade innan idag och kom på att jag inte ens kan
titta mig själv i spegeln utan att se dig i mig.
Okey, det låter inte friskt, låter helt sjukt.
Men det är faktiskt så.

Jag har tänkt fram och tillbaka idag sedan vi pratade sist.
Försöker komma på vilken väg jag ska välja.
Har insett att vi måste ha ett "avslut".
Kommer aldrig funka annars.
Finns inte i min värld att du bara "försvinner" och jag aldrig får se dig igen,
utan att ens ha sagt hejdå innan det. NEJ, DET GÅR INTE!

Ska börja avrunda här nu, annars kan detta inlägg bli 100 sidor långt.
Jag vill säga att jag tror på dig. Du är stakt och klarar allt, bara du vill.
Det finns få människor lika fina som dig, du är en stjärna på min himmel.
Du har lyst upp så många mörka dagar hos mig.
Du har gjort mig så glad och lycklig många gånger.
Och det är jag dig evigt tacksam för, det betyder så mycket för mig.
Vad vore jag utan dig? :) - Du är den finaste jag någonsin träffat!