Jag lever fortfarande, men gör skrivandet det?
Nu är det väl verkligen på tiden att jag tar och uppdaterar min blogg.
Var ju över ett år sedan jag skrev något här sist.
Det sägs att min blogg var populär och uppskattad, så nu får jag ta och skärpa mig och fortsätta med bloggandet.
Frågan är bara; Vart ska jag börja?
Har ju hänt väldigt, väldigt mycket sen sist.
Studenten tog jag med finfina betyg, arbete har jag skaffat mig, som habiliteringspersonal.
Kärlekarna har kommit och kärlekarna har gått.
Det har funnits bra dagar och dåliga dagar.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva mer, det är svårt.
Skrivandet känns helt dött på något konstigt vis.
Varje kväll innan jag lägger mig så skriver jag en sida i min "dagbok" för att få ur mig alla dagens bravader.
Mer än så är det knappt, skriver någon dikt då och då, men får oftast kasta den igen.
Det är så himla synd, för jag är verkligen jätteduktig på att skriva, det är min gåva här i livet.
Jag har alltid sagt att min blogg ska vara intressant, spännande och full av lärdom.
Just nu känns det som att min blogg är allt annat än just detta.
Men, jag kan ge er läsare ett löfte, att jag SKA börja blogga igen, måste verkligen börja skriva.
Bloggen kanske är min "räddning", den kanske får mig att bli kreativ igen, ger mig tillbaka insperationen och fantasin.
Vi får nog nöja oss med detta så länge.
Det är ju ett steg i rätt riktning i alla fall.
Och som alla säkert vet så börjar en sjumilafärd med ett steg!
/ Jasmina
Var ju över ett år sedan jag skrev något här sist.
Det sägs att min blogg var populär och uppskattad, så nu får jag ta och skärpa mig och fortsätta med bloggandet.
Frågan är bara; Vart ska jag börja?
Har ju hänt väldigt, väldigt mycket sen sist.
Studenten tog jag med finfina betyg, arbete har jag skaffat mig, som habiliteringspersonal.
Kärlekarna har kommit och kärlekarna har gått.
Det har funnits bra dagar och dåliga dagar.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva mer, det är svårt.
Skrivandet känns helt dött på något konstigt vis.
Varje kväll innan jag lägger mig så skriver jag en sida i min "dagbok" för att få ur mig alla dagens bravader.
Mer än så är det knappt, skriver någon dikt då och då, men får oftast kasta den igen.
Det är så himla synd, för jag är verkligen jätteduktig på att skriva, det är min gåva här i livet.
Jag har alltid sagt att min blogg ska vara intressant, spännande och full av lärdom.
Just nu känns det som att min blogg är allt annat än just detta.
Men, jag kan ge er läsare ett löfte, att jag SKA börja blogga igen, måste verkligen börja skriva.
Bloggen kanske är min "räddning", den kanske får mig att bli kreativ igen, ger mig tillbaka insperationen och fantasin.
Vi får nog nöja oss med detta så länge.
Det är ju ett steg i rätt riktning i alla fall.
Och som alla säkert vet så börjar en sjumilafärd med ett steg!
/ Jasmina
Kommentarer
Trackback