Nu är det såhär, att jag är mycket väl medveten om mitt förflutna.
Jag vet mycket väl hur jag har levt tidigare.
Tror ni jag är senil eller?
Finns ingen anledning till att ni klagar på mig och mitt tidigare liv.
För jag lever inte så längre, jag är en helt annan människa nu.
Ni behöver inte sitta och påminna mig om hur många jag sårat
och hur mycket jag sårade och skadade min familj.
Jag vet om det själv, och jag mår än idag väldigt dåligt över det.
Finns inga ord som kan beskriva mina skuldkänslor över mitt tidigare beteende.

Jag har tröttnat på att inte bli tagen för den jag är, utan för den jag var.
Förstår inte ni att människor kan förändras?
Att vissa människor lärt sig av sina misstag och gjort något åt det?
Ni har alla lagt in mig i ett jävla fack, och ni vägrar plocka bort mig där ifrån.
Visst, fine for me, orkar inte bry mig.
Men det kommer bara straffa er i slutändan.
Det är ni som förlorar på att inte ge människor en chans att bevisa att dom kan

Jag har haft en tuff barndom, vilket många andra också har.
Jag har en ganska strulig bakgrund, som jag ofta skäms över.
Men gjort är gjort, jag kan inte göra någonting ogjort, även att jag önskar det.
Huvudsaken borde väl ändå vara att jag har insett vad som är rätt och fel?
Att jag tog tag i mitt liv och gjorde något bra av det, att jag mognade?

Usch, vet inte vad jag ska säga mer. Blir så besviken.
Jag är inte den gamla Jessi på 14-17 år längre.
Jag är en vuxen och mogen kvinna nu, som vet vad jag vill och vad jag kan!
Sen får ni fan tro vad ni vill, men klaga fan inte på mig.
Klaga inte på den jag var förut, eller hur jag en gång levt.
Bryt kontakten med mig istället då, om det nu stör er att jag var dum en gång.

Hoppas ni läser detta, även att det är långt och mycket text.
Och till er jag skivit det till, TA ÅT ER, ni vet vilka ni är!