Igår träffade jag och Jenny min stora kärlek.
Jenny körde mig flera mil bara för att jag skulle få träffa honom.
Fatta vilken underbar vän hon är, tack älskade ♥

Det var underbart att få se dig igår, men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag trodde jag skulle få träffa dig ensam, utan en massa folk som stör och tillslut skulle förstöra allting. Allt du sa till mig, jag blev så varm inombords, du gav mig hopp igen. Enda fram till de sista minuterna, där la du bomben. Att få sitta framför dig, hålla din hand och se rakt in i dina blå ögon det var det bästa som kunde hända. Jag kände mig pånyttfödd. Jag ville bara böja mig fram och kyssa dig, men jag vågade inte. Jag är för feg!

Igår kändes det så rätt, just i stunden. Men idag känns det helt fel. Jag tror jag ångrar mig. Eller både och faktiskt. Jag är glad över att jag fick se dig men samtidigt ledsen över att jag nu aldrig mer kommer få se dig igen. Alla känslor väcktes till liv och nu saknar jag dig mer än någonsin förut. Det gör så ont i mitt hjärta. Det håller på att gå sönder, rasa i små bitar och utan dig kommer det aldrig att läka. Du är min stora kärlek, och dig kommer jag aldrig kunna släppa, du har en plats i mitt hjärta som ingen annan någonsin kommer att få. Det finns bara du för mig, jag har insett det nu. Och jag har ingen jävla aning om hur jag ska lyckas gå vidare efter gårdagen...

Varför gjorde du som du gjorde igår? Hur kunde du bara lämna oss där? Vi kom så långt för din skull. Får du inte dåligt samvete? Gör det inte ont i dig att veta hur mycket du sårar en annan människa? Jag förstår verkligen inte. Men en sak vill jag att du ska veta och det är att jag är beredd på att kämpa, jag vill inte ge upp, eller rättare sagt, jag kan inte ge upp. Det går inte.