Allt känns så overkligt, hela lördagen känns overklig. Lever jag i en dröm? Jag vill bara be någon nypa mig och se om jag vaknar upp.. Vet inte varför jag får för mig att jag drömmer, varför kan jag inte bara tro på att jag faktiskt träffade dig i lördags? Kanske för att det inte blev så perfekt som jag ville, hoppades och önskade? Från början handlade allt bara om att få se dig, jag borde vara nöjd med det. Men tyvärr blev jag aldrig nöjd. Så fort jag hade sett dig så ville jag få vara med dig, resten av kvällen eller nej, resten av helgen, veckan till och med livet. Jag ville inte åka ifrån dig, men du gjorde så jag inte hade något val.. Det känns hemskt för det var verkligen inte så jag ville att allt skulle sluta, du och jag får inte sluta på det viset, så är det bara. Om vi nu måste ta farväl av varandra på riktigt och föralltid så ska det vara fint, det måste bara ett fint och underbart farväl annars kan jag inte acceptera det.

Enda sedan i lördags har jag legat och glott på bilder på dig som jag har i min mobil. Har legat i sängen, zoomat in till max och bara stirrat, gråtit och somnat.. Det är så hemskt. Jag har oss som bakgrund, vi kysser varandra och ser så kära och lyckliga ut, varför i helvete pinar jag mig själv så? Att ha den bilden som bakgrund gör allt vara värre. Men samtidigt mår jag bra av att minnas just den stunden med dig, allt var perfekt och inget kunde skilja på oss. Inte just då. Då var det vi mot världen. Fy fan vad underbart det var!

Åååh, så jag saknar dig. Finns inga ord som kan beskriva det. Jag hoppas varje dag att vi snart ska ses igen, och jag kommer fortsätta hoppas tills min önskning går i uppfyllelse ♥