Jag sitter ofta helt stilla här, rakt upp och ner och bara tänker.
Det är så tyst så att jag nästan hör hur min hjärna jobbar.
Tankarna går alltid till dig, jag tänker på dig näst hela tiden.
Jag undrar hur du har det och vad du gör just nu.
Jag undrar om du någon gång tänker på mig?
Men framför allt undrar jag varför det blev som det blev?
Enligt mig så valde du detta, inte jag!
Jag tycker att jag klart och tydligt visade dig vad jag ville,
vart jag står någonstans och hur jag vill ha det.
Kanske var det inte tillräckligt? Kanske ville du ha mer?
Eller tvärtom, du kanske inte "ville ha något" alls?
Usch, det är jobbigt att tänka så mycket. Får huvudvärk.
Jag saknar ju dig, jag saknar dig så det gör ont.
Spelar ingen roll hur sårad och sviken jag känner mig,
så kommer jag alltid sakna dig och utan dig i mitt liv så
fattas det en hel bit, du var en stor del av mitt liv.
Du förgyllde mina dagar, gjorde livet värt att leva!

Ingen idé att tjata om det här, för jag är inte säker på att du läser ändå.
Och om du nu gör det så vet jag inte om du förstår att det är dig jag menar.
Jag hoppas på det, hoppas du vet vem du är och att du ska förstå
hur mycket jag verkligen saknar dig, framför allt Oss.
Hoppas att du har det bra och är lyckligare än någonsin förut.
Du är stark, det vet jag. Kämpa vidare bara, you gonna make it :)
Och du, I will always love you, no matter what, you know that, right?