Jag önskar så starkt att jag bara kunde få vara liten igen.
Ett litet barn på några år som inte hade några bekymmer
eller problem. Om det skulle uppstå ett problem, ja då tog
mamma såklart hand om det. Man satte sig i hennes knä och
grät en stund och sen var allt ur världen, man mådde bra igen.

Nu är det ju tyvärr så att jag aldrig kan bli liten igen.
Och det måste jag kanske inse nu, hur mycket jag än vill
så går det såklart inte.
Jag är vuxen nu, vuxen på riktigt och måste ta hand om mina
egna bekymmer och handskas med alla jävla problem.

Dessa tankar som hela tiden, varje dag snurrar runt i skallen på mig,
dom gör mig tokig på riktigt, tror jag börjar bli galen!
Och jag känner att jag faktiskt inte vill prata med någon om det.
Jag vill försöka klara mig på egen hand och inte lägga min skit
och mina problem på andras axlar, jag måste klara detta nu.
Frågan är bara hur? Hur fan ska jag lyckas?


Jag önskar så starkt att jag kunde få bli liten igen...