Att du älskar mig, det vet jag. Men hur mycket visste jag inte.
Att jag är den enda du vill vara med och spendera din tid med
vet jag också, men till denna punkten hade jag ingen aning om.
Vi har missförstått varandra enda från början och nu har allt
gått för långt och vi har nått botten verkar det som.
Det du har gjort nu är helt fel! Bara på grund av ett missförstånd.
Att du väljer att skada dig själv för att "bevisa din kärlek" till mig,
det är fel. Fel, fel och feeeel!
Förstår du inte att när du skadar dig själv så skadar du även mig.
Och det vill du väl inte? Att hota med att du vill dö, det gör inte saken bättre.
Kanske vill du att jag ska lägga skulden på mig själv nu att det har
blivit såhär, du kanske vill att jag ska få dåligt samvete och skuldkänslor.
Det kommer inte bli så. Jag tänker inte lägga detta på mig själv.
För jag vet att det inte är mitt fel. Man kan aldrig skylla över sina
handlingar på någon annan, man har alltid ett eget val och en egen vilja.

Just nu är jag så förbannad på dig. Varför gör du såhär?
Är det vad du kallar kärlek?
Om det är det, så ser vi på kärlek på väldigt olika sätt.
Kärlek för mig är inte att försöka ta livet av sig
och skada sig så illa som du gjort.
Det är verkligen inte kärlek, ta och förstå det nu.
Jag älskar dig inte mer, eller tycker synd om dig för att du gjort såhär.
Jag blir bara arg och rädd, rädd för vad du ska ta dig till den dagen
då allt verkligen är över. Du har verkligen förstört mycket nu...