Jag måste få skriva av mig lite, det var ett tag sedan.
Det finns en massa saker jag går och bär inom mig som vill ut.
Jag vill bara ställa mig på ett högt berg och skrika rakt ut,
men nu funkar det inte så, det går liksom inte..

Jag förstår mig inte på dig, inte alls..
Vi har alltid haft kontakt med varandra, visst att vi har haft
våra tider där kontakten inte varit den bästa, men den har alltid
funnits där, hur eller hur liksom.. Men nu, den finns inte alls. Helt död.
Och varför är den det? - Jo, för du vill ha det så, typ?
Jag har funnits för dig i 4 fucking år, vad det än har handlat om så
har jag alltid, alltid funnits där för dig och ställt upp. Oavsett om
det skadar mig, eller har gjort mitt liv till ett helvete så har jag struntat
i det och valt dig och ditt liv före mig och mitt liv.
Men nu, när du lever "ditt perfekta lilla liv" då behövs jag inte längre, eller vad?
Det gör så fruktansvärt ont så jag kan inte beskriva det med ord.
Jag känner mig så sårad och övergiven och ser tillbaka på dessa 4 år och
inser nu att allt var meningslöst, det var bara ett stort jävla skämt alltihopa.
Hur kul tror du det känns för mig? Du är så jävla egoistisk, fy fan för dig!