Sitter här och lyssnar på "Heavens last attempt" och tankarna flyger runt i huvudet på mig. Jag känner mig osäker. Jag känner mig rädd och sårbar. Jag är rädd för vad komma skall. Jag blir så arg på mig själv att jag tillåter mig att tänka dessa tankar och fundera på vad som skulle kunna häna, om saker blir si eller så. Varför gör jag det över huvudtaget? Jag förstår inte. Att jag blir glad för att chansen faktiskt finns att jag kan stöta ihop med dig imorgon, samtidigt som jag är livrädd över att det ska hända. Jag blir så arg på mig själv att den glädjen finns där, även om den inte är så stor, men den finns där. Den får inte göra det, den måste bort. Jag vet hur jag fungerar, men jag försöker nog dölja det för mig själv också, precis som jag försöker göra för alla andra. Jag vet att innerst inne är min högsta önskan att imorgon få se dig, träffa dig, ge den världens längsta och hårdaste kram, och aldrig släppa taget om dig, aldrig någonsin. Och grejen är, att jag vet, jag vet till 110% att så kommer det bli om jag ser dig. Därför försöker jag be böner till Gud nu att låta mig slippa det. Låta mig slippa träffa dig, se dig och ens höra av dig denna helgen, för händer det, då är allt kört igen för mig.
Då brister allt jag nu har lyckats bygga upp, utan dig!
Blä, jag vet inte varför jag skriver det här, tror nog att det kanske hjälper mig lite. Att det hjälper mig om jag får ur mig allt och sen se det svart på vitt på ett så kallat papper och kunna läsa det om och om igen, tillslut kanske själv inse vad det är för jävla dumheter jag håller på med. Jag är bara patetisk!
SKJUT MIG!