Fortsätt åska, då diktar jag som bäst!
När jag satt på jobbet idag och hade lunch så satte åksna igång att bullra och ha sig.
Regnet började ösa ner, man kunde inte se ut genom fönstret.
Då drog jag gensat fram papper och penna och började skriva lite.
Självklart rev jag papper, efter papper innan jag började bli lite nöjd med vad jag skrev.
Tillslut satt jag där med en dikt i handen som var helt okej.
Jag undrar varför jag bara lyckas få till dikter och dylikt när det är dåligt väder?
När det är ljust ute och bra väder så får jag aldrig till något bra.
I och för sig så sitter jag väl inte och skriver såna dagar direkt, då är man ute och gör annat.
Men jag tror att jag vid varje åskoväder har lyckats få till en dikt/novell som jag är hyfsatt nöjd med.
Skriver ner dikten här:
Det finns en annan värld inom mig.
Som du kanske aldrig får se.
Det finns hemligheter i det här livet,
Som jag inte kan dölja.
Någonstans i detta mörkret,
Finns det ett ljus som jag har svårt att hitta.
Kanske det är för långt bort..
Eller kanske är jag bara blind...
Snälla, håll om mig när jag är här.
Rätta mig när jag har fel.
Håll om mig när jag är rädd.
Och älska mig när jag är borta.
Allt jag är.
Och allt i mig,
Vill vara den,
Du ville att jag skulle vara.
Jag kommer aldrig svika dig,
Även om jag kunde.
Jag skulle ge upp allt,
Om det bara vore för ditt bästa.
Så håll om mig när jag är här.
Rätta mig när jag har fel.
Du kan hålla om mig när jag är rädd.
Du kommer inte alltid vara där.
Så älska mig när jag är borta.
/ Jasmina
Regnet började ösa ner, man kunde inte se ut genom fönstret.
Då drog jag gensat fram papper och penna och började skriva lite.
Självklart rev jag papper, efter papper innan jag började bli lite nöjd med vad jag skrev.
Tillslut satt jag där med en dikt i handen som var helt okej.
Jag undrar varför jag bara lyckas få till dikter och dylikt när det är dåligt väder?
När det är ljust ute och bra väder så får jag aldrig till något bra.
I och för sig så sitter jag väl inte och skriver såna dagar direkt, då är man ute och gör annat.
Men jag tror att jag vid varje åskoväder har lyckats få till en dikt/novell som jag är hyfsatt nöjd med.
Skriver ner dikten här:
Det finns en annan värld inom mig.
Som du kanske aldrig får se.
Det finns hemligheter i det här livet,
Som jag inte kan dölja.
Någonstans i detta mörkret,
Finns det ett ljus som jag har svårt att hitta.
Kanske det är för långt bort..
Eller kanske är jag bara blind...
Snälla, håll om mig när jag är här.
Rätta mig när jag har fel.
Håll om mig när jag är rädd.
Och älska mig när jag är borta.
Allt jag är.
Och allt i mig,
Vill vara den,
Du ville att jag skulle vara.
Jag kommer aldrig svika dig,
Även om jag kunde.
Jag skulle ge upp allt,
Om det bara vore för ditt bästa.
Så håll om mig när jag är här.
Rätta mig när jag har fel.
Du kan hålla om mig när jag är rädd.
Du kommer inte alltid vara där.
Så älska mig när jag är borta.
/ Jasmina
Let your first relationship to end before starting the second...
Ja, det är väl ganska klokt kan jag tycka, men jag verkar vara ensam om den tanken.
Väldigt många nu för tiden, både bekanta och folk man hör talas om, verkar inte tycka att det är så logiskt?
Enligt mig så är det en oskriven regel.
Säger inte det säg själv, att du gör slut med din partner, innan du plockar upp nästa?
Man kan i och för sig tolka min överskrift på ett annat sätt också och det är att;
- När du och din partner gjort slut så måste man låta det gå en tid innan man kan bli tillsammans med någon annan.
Alltså, man måste ju smälta det förra förhållandet, komma över den man var tillsammans med, innan det går att starta upp något nytt med någon helt annan. Annars är ju risken ganska stor att man tar med det förflutna in i det nya och det är ju inte vidare bra kan jag tycka.
Nu undrar ni läsare kanske varför jag skriver om detta, det är ju ganska osammanhängande och kommer från ingenstans.
Jag har suttit och funderat lite kring detta ett tag nu.
Dels eftersom det hände mig för inte så länge sedan, att killen gjorde så alltså.
Och sen har jag pratat med folk jag känner som varit med om precis samma sak.
Det verkar vara vanigt nu för tiden, jag förstår inte varför.
Hur kan man göra något sånt? - Om dom som håller på så visste hur otroligt mycket det sårar.
Visst, efter ett tag, när den värsta smärtan har lagt sig så är man ju självklart glad att vara av med svinet,
men innan dess så mår man ju förjävligt.
Och jag hade aldrig uttryckt mig så starkt om jag inte varit med om det själv.
För då hade jag nog aldrig kunnat sätta mig in i hur den berörda personen skulle må.
Var tvungen att få ur mig lite tankar snabbt bara.
Till alla er där ute; Gör slut med eran partner innan ni går och blir tillsammans med någon ny...
/ Jasmina
Väldigt många nu för tiden, både bekanta och folk man hör talas om, verkar inte tycka att det är så logiskt?
Enligt mig så är det en oskriven regel.
Säger inte det säg själv, att du gör slut med din partner, innan du plockar upp nästa?
Man kan i och för sig tolka min överskrift på ett annat sätt också och det är att;
- När du och din partner gjort slut så måste man låta det gå en tid innan man kan bli tillsammans med någon annan.
Alltså, man måste ju smälta det förra förhållandet, komma över den man var tillsammans med, innan det går att starta upp något nytt med någon helt annan. Annars är ju risken ganska stor att man tar med det förflutna in i det nya och det är ju inte vidare bra kan jag tycka.
Nu undrar ni läsare kanske varför jag skriver om detta, det är ju ganska osammanhängande och kommer från ingenstans.
Jag har suttit och funderat lite kring detta ett tag nu.
Dels eftersom det hände mig för inte så länge sedan, att killen gjorde så alltså.
Och sen har jag pratat med folk jag känner som varit med om precis samma sak.
Det verkar vara vanigt nu för tiden, jag förstår inte varför.
Hur kan man göra något sånt? - Om dom som håller på så visste hur otroligt mycket det sårar.
Visst, efter ett tag, när den värsta smärtan har lagt sig så är man ju självklart glad att vara av med svinet,
men innan dess så mår man ju förjävligt.
Och jag hade aldrig uttryckt mig så starkt om jag inte varit med om det själv.
För då hade jag nog aldrig kunnat sätta mig in i hur den berörda personen skulle må.
Var tvungen att få ur mig lite tankar snabbt bara.
Till alla er där ute; Gör slut med eran partner innan ni går och blir tillsammans med någon ny...
/ Jasmina
Ett försök till att sätta fingret på vad det är som känns...
Denna dagen har varit helt absurd.
Jag har nog aldrig känt så mycket olika känslor på en och samma dag förut.
Redan imorse när jag vaknade kände jag att något var galet, jag var mig inte lik.
Jag brukar vara sprudlande glad på mornarna och se fram emot en ny och härlig dag.
Men så var inte fallet denna morgon.
Kände mig riktigt deppig och nedstämd, kändes som att 4 ton låg och vilade på mina axlar ungefär.
Under dagens gång blev allt bara värre och värre, började få massa sjuka tankar i huvudet.
Jag gjorde mina försök bland vänner och familj att få någon att hitta på något med mig.
Alla var såklart upptagna med sitt.
Jag satte mig och spelade en stund och hoppades på att allt skulle bli bättre, men det blev det aldrig.
Kände mig bara mer och mer ledsen, ensam och övergiven.
Efter ett tag bad jag folk på mina bara knän att "SNÄLLA, UMGÅS MED MIG", men ingen hade tid.
Då slog tanken mig att; Jaha, folk är upptagna minsann, med sina grejer, som tex, läsa bok, spela dator, vara med pojkvännen, se på tv, vila osv. - Men jag då? Finns inte jag?
Även att människor då visste hur dåligt jag mådde, att jag sitter hemma och gråter pga av all ångest och alla tankar så var deras "koppla av dag" mycket viktigare?
Det är söndag imorgon, kan ni inte koppla av och ta det lugnt då?
När den tanken slog mig, så brast det helt.
Jag tappade kontrollen och blev helt hysterisk i mitt rum.
Tårarna rann, jag gastade och skrek, slog i väggar och betedde mig verkligen som en 3åring.
Frågan är då; Är det så konstigt?
Jag är en väldigt snäll person, som ALLTID ställer upp för mina vänner och för familjen, i vått och torrt.
Jag låter alla andra gå före mig själv, oavsett om jag har planerat annat så är det en självklarhet för mig att jag kommer till undsättning för personen som mår dåligt och behöver mig.
Jag försöker sätta fingret på exakt vad det är som känns, men det är så mycket på en gång.
Känner mig både ensam, övergiven och sviken.
Samtidigt som jag faktiskt känner mig lurad.
Jag menar, jag som alltid ställer upp och finns till, men när det gäller mig så är alla andra så upptagna och har ingen tid alls för mig, det känns pissigt.
Blev ett långt inlägg idag, men skönt att jag har fått ur mig lite av allt det som känns i alla fall.
Nu vet jag att jag aldrig mer ska välja andra före mig själv, för dom har besvisat nu att dom aldrig skulle göra det för mig.
Denna läxan var väldigt hårdsmält måste jag säga..
/ Jasmina
Jag har nog aldrig känt så mycket olika känslor på en och samma dag förut.
Redan imorse när jag vaknade kände jag att något var galet, jag var mig inte lik.
Jag brukar vara sprudlande glad på mornarna och se fram emot en ny och härlig dag.
Men så var inte fallet denna morgon.
Kände mig riktigt deppig och nedstämd, kändes som att 4 ton låg och vilade på mina axlar ungefär.
Under dagens gång blev allt bara värre och värre, började få massa sjuka tankar i huvudet.
Jag gjorde mina försök bland vänner och familj att få någon att hitta på något med mig.
Alla var såklart upptagna med sitt.
Jag satte mig och spelade en stund och hoppades på att allt skulle bli bättre, men det blev det aldrig.
Kände mig bara mer och mer ledsen, ensam och övergiven.
Efter ett tag bad jag folk på mina bara knän att "SNÄLLA, UMGÅS MED MIG", men ingen hade tid.
Då slog tanken mig att; Jaha, folk är upptagna minsann, med sina grejer, som tex, läsa bok, spela dator, vara med pojkvännen, se på tv, vila osv. - Men jag då? Finns inte jag?
Även att människor då visste hur dåligt jag mådde, att jag sitter hemma och gråter pga av all ångest och alla tankar så var deras "koppla av dag" mycket viktigare?
Det är söndag imorgon, kan ni inte koppla av och ta det lugnt då?
När den tanken slog mig, så brast det helt.
Jag tappade kontrollen och blev helt hysterisk i mitt rum.
Tårarna rann, jag gastade och skrek, slog i väggar och betedde mig verkligen som en 3åring.
Frågan är då; Är det så konstigt?
Jag är en väldigt snäll person, som ALLTID ställer upp för mina vänner och för familjen, i vått och torrt.
Jag låter alla andra gå före mig själv, oavsett om jag har planerat annat så är det en självklarhet för mig att jag kommer till undsättning för personen som mår dåligt och behöver mig.
Jag försöker sätta fingret på exakt vad det är som känns, men det är så mycket på en gång.
Känner mig både ensam, övergiven och sviken.
Samtidigt som jag faktiskt känner mig lurad.
Jag menar, jag som alltid ställer upp och finns till, men när det gäller mig så är alla andra så upptagna och har ingen tid alls för mig, det känns pissigt.
Blev ett långt inlägg idag, men skönt att jag har fått ur mig lite av allt det som känns i alla fall.
Nu vet jag att jag aldrig mer ska välja andra före mig själv, för dom har besvisat nu att dom aldrig skulle göra det för mig.
Denna läxan var väldigt hårdsmält måste jag säga..
/ Jasmina
Jag lever fortfarande, men gör skrivandet det?
Nu är det väl verkligen på tiden att jag tar och uppdaterar min blogg.
Var ju över ett år sedan jag skrev något här sist.
Det sägs att min blogg var populär och uppskattad, så nu får jag ta och skärpa mig och fortsätta med bloggandet.
Frågan är bara; Vart ska jag börja?
Har ju hänt väldigt, väldigt mycket sen sist.
Studenten tog jag med finfina betyg, arbete har jag skaffat mig, som habiliteringspersonal.
Kärlekarna har kommit och kärlekarna har gått.
Det har funnits bra dagar och dåliga dagar.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva mer, det är svårt.
Skrivandet känns helt dött på något konstigt vis.
Varje kväll innan jag lägger mig så skriver jag en sida i min "dagbok" för att få ur mig alla dagens bravader.
Mer än så är det knappt, skriver någon dikt då och då, men får oftast kasta den igen.
Det är så himla synd, för jag är verkligen jätteduktig på att skriva, det är min gåva här i livet.
Jag har alltid sagt att min blogg ska vara intressant, spännande och full av lärdom.
Just nu känns det som att min blogg är allt annat än just detta.
Men, jag kan ge er läsare ett löfte, att jag SKA börja blogga igen, måste verkligen börja skriva.
Bloggen kanske är min "räddning", den kanske får mig att bli kreativ igen, ger mig tillbaka insperationen och fantasin.
Vi får nog nöja oss med detta så länge.
Det är ju ett steg i rätt riktning i alla fall.
Och som alla säkert vet så börjar en sjumilafärd med ett steg!
/ Jasmina
Var ju över ett år sedan jag skrev något här sist.
Det sägs att min blogg var populär och uppskattad, så nu får jag ta och skärpa mig och fortsätta med bloggandet.
Frågan är bara; Vart ska jag börja?
Har ju hänt väldigt, väldigt mycket sen sist.
Studenten tog jag med finfina betyg, arbete har jag skaffat mig, som habiliteringspersonal.
Kärlekarna har kommit och kärlekarna har gått.
Det har funnits bra dagar och dåliga dagar.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva mer, det är svårt.
Skrivandet känns helt dött på något konstigt vis.
Varje kväll innan jag lägger mig så skriver jag en sida i min "dagbok" för att få ur mig alla dagens bravader.
Mer än så är det knappt, skriver någon dikt då och då, men får oftast kasta den igen.
Det är så himla synd, för jag är verkligen jätteduktig på att skriva, det är min gåva här i livet.
Jag har alltid sagt att min blogg ska vara intressant, spännande och full av lärdom.
Just nu känns det som att min blogg är allt annat än just detta.
Men, jag kan ge er läsare ett löfte, att jag SKA börja blogga igen, måste verkligen börja skriva.
Bloggen kanske är min "räddning", den kanske får mig att bli kreativ igen, ger mig tillbaka insperationen och fantasin.
Vi får nog nöja oss med detta så länge.
Det är ju ett steg i rätt riktning i alla fall.
Och som alla säkert vet så börjar en sjumilafärd med ett steg!
/ Jasmina
