Min alldeles egen beundrare!
Att veta att någon tycker man är bra, gör bra ifrån sig, är klok och smart, söt och snäll.
I min familj har vi alltid beundrat varandra väldigt mycket.
Även mina närmsta vänner har beundrat mig.
Men just nu finns det ingen som beundrar mig så mycket som jag själv gör.
Jag är så jävla stolt över mig själv. Jag känner mig så modig och stark.
Skolan har jag nog aldrig skött så bra som jag gör nu,
att våga prata inför grupp eller klassen, det har alltid varit ett problem för mig.
Men nu, nu känns allt så enkelt. Det är inget farligt längre.
Jag har nog mognat och utvecklats en del under sommarlovet och insett mitt eget bästa.
Det är så skönt att våga prata, våga tycka och tänka. Helt underbart!
Hoppas verkligen det fortsätter gå såhär bra för mig, att det håller i sig.
Jag är stolt över mig själv, berömmer mig själv framför speglen varje dag,
och talar om för mig hur duktig jag är, hur fin och vacker jag är och att jag är värd det bästa.
Jasmina Samuelsson - Min alldeles egna beundrare!
En vacker utsida, men insidan..?
Jag vill vara omringad av människor med en vacker insida.
Människor som utstrålar bra energi, har karisma och är harmoniska.
Finns det ingen mer än jag som vill det? -
- Ibland känns det inte så faktiskt.
Det enda som gäller nu för tiden är att man ska se bra ut, vara snygg och sexig.
Annars verkar man inte räknas, inte ens klassas som människa.
Jag tycker det är helt sjukt.
Jag umgås gärna med 15 personer som ser ut som stryk,
men som har ett hjärta av guld, som är omtänksamma, snälla, harmoniska,
och kan tänka på något/någon mer än sig själva och deras förbannade utseende.
Än att umgås med 5 personer som är ursnygga och heta, men som inte har någon insida.
Som bara tänker på utseendet. Som ska sminka sig 2 timmar innan skola, färga håret varje vecka,
köpa de snyggaste jeansen för att alla andra har dom.
ÅH, jag blir galen.
Samtidigt känner jag mig så udda/knäpp. Känns som det är bara jag som resonerar såhär.
Har i alla fall inte träffat på någon mer som tycker det, än så länge.
Hoppas på att få göra det snart, annars får jag nog anta att det är mig det är fel på..
/ Jasmina.
Varför står vissa kvar och stampar på samma ställe?
Varför står vissa kvar och stampar på samma ställe? -
- Den frågan ställer jag mig ganska ofta nu för tiden.
Nu när jag blivit äldre, mognare och utvecklats så mycket.
Jag trodde att alla människor gör det, utvecklas och mognar?
Blir vuxna helt enkelt.
Jag förstår mig verkligen inte på människor nu för tiden.
Särskilt inte en person.. -
- Du är vuxen, men du har minsan inte utvecklats eller mognat ett dugg.
Jag förstår mig inte på dig det minsta.
Varken hur du tänker, tycker eller hur du värderar saker och ting.
Du pratar på om precis allt, utan att ens tänka dig för.
Har du aldrig tänkt på att det du säger kan såra och skada folk?
Även att du är vuxen så ska du Alltid ha din vilja igenom och allt ska vara på ditt sätt.
Jag trodde att när man kommer upp i åren så inser man att man inte alltid kan få som man vill,
och att man ska kunna anpassa sig efter andra också, och inte bara tänka på sig själv.
Att ta hänsyn till folk är också något man borde göra, i alla fall så ofta det går.
Såklart ska man tänka på sig själv också, och kunna få må bra inte bara vara till alla andras behag.
Men finns det någongång du tänker på någon annan än dig själv?
Åh, Jag blir bara så irriterad av att tänka på detta.
Men tänk vad mycket bättre världen skulle se ut om alla kunde leva upp till detta.
Om alla kunde sluta vara så förbannat jävla egocentriska och självupptagna.
Om alla kunde tänka sig för innan dom snackar.
Om alla kunde ta hänsyn och bry sig om andra människor.
Hur underbart skulle inte livet vara då?
För mig är detta en självklarhet. -
- Fast det beror nog mycket på min uppfostran.
Utan min mamma så skulle jag kanske vara precis som Du?
Vill tacka dig mamma för den fina uppfostran du gett mig.
Du har verkligen lycktas bra.
/ Jasmina.
Alltid kommer jag stå vid din sida, oavsett vad...
Mounira, min älskade storasyster!
Du finns i mina tankar hela tiden, dag ut och dag in.
Jag undrar hur du mår egentligen?
Jag kan känna din ångest, panik och rädsla i mitt hjärta,
men framför allt känner jag din smärta.
Jag vet precis vad det är du går igenom, jag har varit i exakt samma sits som du är just nu.
Och jag vet att de finns inte mycket som vi omkring dig kan göra eller säga för att hjälpa,
för man är helt knäckt och förstörd inuti och man vill bara få vara ifred.
Det bränner och svider i själen, hjärtat är krossat och man känner sig som den ondaste människan som finns.
Måste bara säga att jag tycker du är så otroligt stark och modig.
Och det kommer vara så satans jobbigt de första veckorna/månaden,
Men syster, det går över. Det lovar jag dig! - Du kommer klara detta.
Jag finns här för dig, och det kommer jag alltid göra, vad det än gäller.
Jag är så glad att vi skaffat oss denna systerrelationen.
Du är min syster, men samtidigt är du min BÄSTA vän.
Finns ingen jag har så roligt med som med dig.
Det finns ingen jag litar på mer än på dig, och med dig kan jag prata om allt.
Det är så jävla underbart, Vet inte vad jag skulle göra utan dig. - Ta livet av mig antagligen !
Somsagt, är så stolt över dig. Att du vågade ta ett så stort beslut, utan några garantier.
Du är så fruktansvärt modig och du hanterar situationen precis som man ska.
Vill att du ska veta att du alltid kan komma till mig om det är något,
Om du vill prata, berätta, gråta, skrika eller skratta.
Jag är din syster, din lillasyster och alltid kommer jag stå vid din sida, oavsett vad.
Du är så otroligt vacker och underbar, Du är värd det bästa.
Bättre syster går inte att finna, aldrig någonsin.
Jag älskar dig Mounira, Jag älskar dig !
/ Jasmina.
En flicka som är stark..
En flicka som är stark. Det är representativt för mig!
Det är så jag känner mig, känner mig ovanligt stark just nu.
Jag har funderat så mycket på mitt liv nu och hur det kommer se ut,
men ännu mer på hur mitt liv Såg ut, mitt förflutna.
Det finns så mycket jag gjort som jag ångrar något fruktansvärt mycket.
Saker jag både sagt och gjort mot människor som står mig nära och
som betyder mest för mig och är dom viktigaste här i livet.
Men ingen av dom sakerna jag ångrar så mycket skulle ja vilja ha ogjorda.
För jag har lärt mig enormt mycket av det, och kommer aldrig göra om det.
Jag har även utvecklats och mognat av vissa saker jag gjort.
Allt detta har fått mig att inse så mycket mer också.
Och jag tar nästan aldrig något/någon förgivet längre.
Något som jag tycker är väldigt vitktigt av detta är att;
Nu dömer jag inte folk av deras misstag eller ser på deras misstag som oförlåtliga.
Jag vet ju själv att man gör misstag, stora misstag och förhoppningsvis känner man ånger,
och skuld. Och allt man vill och ber om är att få en ny chans och att få bli förlåten.
Allt jag gått igenom.
Alla mina misstag och felsteg har fått mig att utvecklas som människa.
Jag har förstått att jag måste inse och ta konsekvenser för Allt det jag gör fel,
Och stå för mina misstag och lära mig något av det.
Jag har blivit en så stark och självständig människa.
Som klarar att stå på egna ben och kämpa vidare, vara stark.
Och jag kommer aldrig någonsin att ge upp!
/ Jasmina.
Känns så tomt...
Det har hänt något med mig, något väldigt skumt.
Plötsligt kan jag inte känna känslor längre.
Ända sen jag var väldigt liten har jag varit bra på att känna saker.
Jag har alltid haft bra kontakt med mig själv och kunnat prata med mig själv,
kunnat fråga mig själv vad problemet är och sedan svarat på det.
Jag har alltid varit bra på att vara i konstakt med min själ och med mitt hjärta.
Och jag har Alltid kunnat känna saker, till och med kunnat känna det andra känner vissa gånger.
Detta börjar skrämma mig lite. - Såhär vill jag inte ha det.
Att skriva har alltid varit en hjälpande hand för mig.
När jag tar fram min penna och mitt block, då kommer det ut, allting.
Men igår när jag låg i min säng med blocket framför mig och pennan i handen så kom det inte ett ord.
Vet inte vad detta ska betyda riktigt. Kanske att jag måste börja uttrycka mig på annat sätt?
Kanske kan vara så enkelt att jag inte känner någonting just nu, att jag är tom helt enkelt.
Allt känns så tomt, Jag känner mig så tom...
Jag älskar att skriva, att skriva är det bästa som finns.
Mitt block är min bästa vän, den finns där för mig när som helst.
Mitt block och min penna ska finnas med mig livet ut.
/ Jasmina.
Som tusen nålar..
Kanske kan bero på att jag inte kan få dig ur mina tankar?
Jag undrar hur allt hade varit om du skulle funnits i mitt liv idag.
Du vet ingenting om mig, verkligen ingenting.
Jag skulle vilja visa dig allt det jag är.
Alla gåvor jag har fått, allt jag är kapabel till.
Skulle vilja visa dig hur duktig jag är på att fotografera, på att skriva och på att vara Mig.
Skulle du vara stolt över mig? -
- Det är något jag aldrig kommer få reda på.
Att ständigt ha dessa tankar, att veta att jag aldrig kommer få svar på dessa frågor,
det svider som Tusen nålar..
Men du ska veta, att jag tänker på dig.
Och Du är min Pappa, även att du Aldrig varit det.
/ Jasmina.
